Tiden räcker inte till. Hur mycket jag än försöker. Och önskar. Tidsbristen kväver mig. Orden räcker inte till. Inspirationen lyser med sin frånvaro. Jag har tappat förmågan att formulera mig. Energin räcker inte till. Motivationen bleknar. Vardagens måsten knockar mig. Men, jag mår bättre än på länge.

Tvåtusennio har varit ett händelserikt år. Ett jobbigt år. Men också ett lärorikt år. Ett år jag kommer minnas som början på ett nytt liv. Jag har kämpat för att ta mig framåt. Vägrat ge upp. Tagit några kliv uppåt. Har börjat hitta mig själv. Lära känna mig själv. Förstå mig på mig själv. Jag har blivit starkare. Fysiskt och psykiskt. Känner mig som en ny människa. Redo att ta emot ett nytt år. På mina villkor. Och i mitt tempo. More to come..

Det finns inga ord som kan beskriva min frustation över dygnets för få timmar. Det finns inga ord som kan skildra mitt inre känslokaos. Det finns inga ord som kan förklara min otålighet. Det finns inga ord som kan redogöra för min träningsångest. Det finns inga ord som räcker till för att sätta ord på min dumhet för några dagar sen. Jag är förlåten, och jag lovar att jag aldrig mer ska säga sanningen till nån som saknar förmåga att förstå.

Ikväll hämtar jag orken nerbäddad i soffan. Tända ljus, choklad och en kopp Heta stunder.

Hösten har bilvit en ond spiral. Sömnlösa nätter. Underkända träningsresultat. Orättvisa studieresultat. Brist på kvalitetstid - nära & kära, vardagslyx. Mina extremt höga krav på mig själv, och pressen utifrån, har blivit för tungt att axla. Jag orkar inte längre kämpa och hålla huvudet högt. Sträcka på mig och vara stark. Jag orkar inte längre låtsas att vardagen är lite färggladare än den gråskala som jag planlöst trampar runt i.  Jag orkar inte längre försöka. Prioritera, inspireras och leta efter motivationen. Jag orkar inte längre le åt ingenting. Hitta glädjen i det lilla. Jag orkar inte längre ... helt enkelt. Tiden räcker inte till. Dygnets timmar är för få. Marginalerna är inte på min sida. Ge mig en enkelbiljett till en solig plats, och jag lovar att hitta tillbaka.



Den här texten är inte uttömande som folk tror, utan det finns bakomliggande omständigheter som är den egentliga boven i dramat. TACK alla för ert stöd, det betyder mer än ni tror. All kärlek!

Tisdag den tjugoandra september tvåtusennio. Höstdagjämning. Nu går vi officiellt mot mörkare tider. Nätterna blir längre än dagarna. Mindre tid att hinna med alla måsten. Eller? Det kommer bli kämpigt att gå upp på morgonen. Innan solen har gått upp. Vara tungt att komma hem på kvällarna. När solen har gått ner. Ständigt mörkt ute. Men hösten har sina ljuspunkter. Färgsprakande löv som faller från träden. En anledning att mysa under en filt framför en film på kvällarna. Tända ljus. Dricka te. Och hockey- och innebandysäsongen är inte att för glömma. Jag tänker njuta varje dag som hösten har att erbjuda. Till och med de dagar som regnet vräker ner från en grå himmel och det blåser storm ute. För tiden går fort när man har roligt.

Efter några kämpiga månader börjar det lossna. Sakta har jag börjat acceptera situationen som den är. Uppskatta livet. Dagarna försvinner i ett töcken av lyckorus. Jag fokuserar på en dag i taget. Minns knappt vad jag gjorde så sent som igår. Och har ingen vidare koll på vad morgondagen erbjuder. Jag tar mig igenom dagarna på lätta fötter och med ett leende på läpparna. Och orkar inte längre ägna energi åt att irritera mig på småsaker. Livet leker. För första gången i mitt liv känns det som jag befinner mig på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Jag har skapat vardagsrutiner som passar mig. Läser en kurs som är så mycket jag och har så sent som idag tagit ett viktigt beslut som påverkar min framtid. Kommer garanterat svära högt över det om några månader. Men samtidigt vet jag att det är det enda rätta. Lika bra att få det överstökat. Hösten blev med ens något helt annat än jag tänkt mig från början. Igen. Men jag är på rätt spår, och det känns j*vligt inspirerande. Så nu siktar jag framåt. Och högt. Letar vidare efter en egen lägenhet, söker relevanta jobb och älskar livet. 

I eftermiddag lyssnar jag på Jamie T. Speciellt den här, och den här. Örongodis. Nyfunnen kärlek. Bläddrar i senaste nummret av DigitalFoto och dricker te. Suktar efter nya kameraprylar. Men i höst ska jag hålla hårt i pengarna. Försöka spara en slant för att ha råd med en resa över Atlanten. Hämta hem den halvan av mig som aldrig kom med planet hem i fjol. Tänk vad tiden går fort. Känns ofattbart att det redan gått ett helt år, och lite till. Hälsa på min andra familj. Har gått på tok för lång tid. Och det är en hel evighet kvar till nästa sommar. Kanske firar jag jul med lite andra traditioner. En inte helt omöjlig tanke. Drömmer mig bort..