Efter några kämpiga månader börjar det lossna. Sakta har jag börjat acceptera situationen som den är. Uppskatta livet. Dagarna försvinner i ett töcken av lyckorus. Jag fokuserar på en dag i taget. Minns knappt vad jag gjorde så sent som igår. Och har ingen vidare koll på vad morgondagen erbjuder. Jag tar mig igenom dagarna på lätta fötter och med ett leende på läpparna. Och orkar inte längre ägna energi åt att irritera mig på småsaker. Livet leker. För första gången i mitt liv känns det som jag befinner mig på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Jag har skapat vardagsrutiner som passar mig. Läser en kurs som är så mycket jag och har så sent som idag tagit ett viktigt beslut som påverkar min framtid. Kommer garanterat svära högt över det om några månader. Men samtidigt vet jag att det är det enda rätta. Lika bra att få det överstökat. Hösten blev med ens något helt annat än jag tänkt mig från början. Igen. Men jag är på rätt spår, och det känns j*vligt inspirerande. Så nu siktar jag framåt. Och högt. Letar vidare efter en egen lägenhet, söker relevanta jobb och älskar livet.