Hösten har bilvit en ond spiral. Sömnlösa nätter. Underkända träningsresultat. Orättvisa studieresultat. Brist på kvalitetstid - nära & kära, vardagslyx. Mina extremt höga krav på mig själv, och pressen utifrån, har blivit för tungt att axla. Jag orkar inte längre kämpa och hålla huvudet högt. Sträcka på mig och vara stark. Jag orkar inte längre låtsas att vardagen är lite färggladare än den gråskala som jag planlöst trampar runt i.  Jag orkar inte längre försöka. Prioritera, inspireras och leta efter motivationen. Jag orkar inte längre le åt ingenting. Hitta glädjen i det lilla. Jag orkar inte längre ... helt enkelt. Tiden räcker inte till. Dygnets timmar är för få. Marginalerna är inte på min sida. Ge mig en enkelbiljett till en solig plats, och jag lovar att hitta tillbaka.



Den här texten är inte uttömande som folk tror, utan det finns bakomliggande omständigheter som är den egentliga boven i dramat. TACK alla för ert stöd, det betyder mer än ni tror. All kärlek!