Sent igår kväll brast det. Totalt. Jag satte ord på mina känslor. Blottade min rädsla för framtiden. Inför hösten. Tårarna rann nedför kinderna medans orden flödade. I huvudstaden hitta jag tröst hos en männsika som skickade stöttande och peppande sms. Tack. Nu känns det lite lättare och jag blickar framåt. Mot den framtid som skrämmer skiten ur mig.

Jag mellanlandar en timme eller två på hemmaplan efter en intensiv dag. Powernap och lite käk. Men snart sätter jag mig bakom ratten igen och åker den välbekanta sträckan in till stan. För andra gången idag. Bio står på schemat ikväll. Sommaren med Göran. Och i natt ringer klockan strax efter fyra. Omänskligt tidigt.