Den väg jag trampar fram på genom livet just nu är snårig och full med gropar. Vintermörkret ställer till det, och jag har förmågan att trassla in mig och falla handlöst framåt. Min inre trygghet blåser iväg utom räckhåll när jag tvingas släppa kontrollen och inte med säkerhet ved vad som egentligen står på dagens schema när klockan ringer. Det gör ont att gå i ovisshet och aldrig riktigt veta. Jag tvivlar på vem jag är. Vad jag tänker. Vad jag känner. Och vad jag vill. Jag behöver kontroll i vardagen för att hålla huvudet högt och ta mig framåt. Men jag börjar sakta tillåta mig själv att släppa kontrollen över det jag ändå inte kan kontrollera. Känslor. Och fokuserar på att kontrollera det jag faktiskt kan, och tillåts, styra över. Träning. Tentaplugg. Och vad jag gör på den lediga tid jag har.

Idag har jag haft en välförtjänt dag på hemmaplan. Utan krav och stress. Jag har samlat styrkan bland kurslitteratur och toner av Winnerbäck. En produktiv dag. Och ikväll skrev jag de första julkorten. Till mina nära och kära på andra sidan Atlanten. Tomten, jag önskar mig en flygbiljett. Saknaden outhärdlig.