Drömmen om en vit jul blev sann. Gånger två. Men nu är julhysterin ett minne blott och vardagsrutinerna börjar ta fart. Tidiga mornar och sena nätter. Tentaplugg varvas med kusinmys och svettiga timmar på gymmet. Och igår kväll frös jag på Ullevis läktare. Tillsammans med trettioentusenetthundrafyrtiofyra (!) andra människor. Mäktigt! En historisk rekordmatch. Och en kväll att väl värd minnas. Men, det satte sina spår.. För idag ligger jag nerbäddad i soffan och kollar på Astrid Lindgren-filmer. Dricker te som aldrig förr. Och knaprar alvedon. I hopp om att bli frisk på snabbare tid än jag blev sjuk. Över en natt med andra ord. Har inte tid att vara sjuk när det i dagarna stundas nyårsfirande i hufvudstaden. G o t t  N y t t Å r !!

Tiden räcker inte till. Hur mycket jag än försöker. Och önskar. Tidsbristen kväver mig. Orden räcker inte till. Inspirationen lyser med sin frånvaro. Jag har tappat förmågan att formulera mig. Energin räcker inte till. Motivationen bleknar. Vardagens måsten knockar mig. Men, jag mår bättre än på länge.

Tvåtusennio har varit ett händelserikt år. Ett jobbigt år. Men också ett lärorikt år. Ett år jag kommer minnas som början på ett nytt liv. Jag har kämpat för att ta mig framåt. Vägrat ge upp. Tagit några kliv uppåt. Har börjat hitta mig själv. Lära känna mig själv. Förstå mig på mig själv. Jag har blivit starkare. Fysiskt och psykiskt. Känner mig som en ny människa. Redo att ta emot ett nytt år. På mina villkor. Och i mitt tempo. More to come..

Den väg jag trampar fram på genom livet just nu är snårig och full med gropar. Vintermörkret ställer till det, och jag har förmågan att trassla in mig och falla handlöst framåt. Min inre trygghet blåser iväg utom räckhåll när jag tvingas släppa kontrollen och inte med säkerhet ved vad som egentligen står på dagens schema när klockan ringer. Det gör ont att gå i ovisshet och aldrig riktigt veta. Jag tvivlar på vem jag är. Vad jag tänker. Vad jag känner. Och vad jag vill. Jag behöver kontroll i vardagen för att hålla huvudet högt och ta mig framåt. Men jag börjar sakta tillåta mig själv att släppa kontrollen över det jag ändå inte kan kontrollera. Känslor. Och fokuserar på att kontrollera det jag faktiskt kan, och tillåts, styra över. Träning. Tentaplugg. Och vad jag gör på den lediga tid jag har.

Idag har jag haft en välförtjänt dag på hemmaplan. Utan krav och stress. Jag har samlat styrkan bland kurslitteratur och toner av Winnerbäck. En produktiv dag. Och ikväll skrev jag de första julkorten. Till mina nära och kära på andra sidan Atlanten. Tomten, jag önskar mig en flygbiljett. Saknaden outhärdlig.

Det finns inga ord som kan beskriva min frustation över dygnets för få timmar. Det finns inga ord som kan skildra mitt inre känslokaos. Det finns inga ord som kan förklara min otålighet. Det finns inga ord som kan redogöra för min träningsångest. Det finns inga ord som räcker till för att sätta ord på min dumhet för några dagar sen. Jag är förlåten, och jag lovar att jag aldrig mer ska säga sanningen till nån som saknar förmåga att förstå.

Ikväll hämtar jag orken nerbäddad i soffan. Tända ljus, choklad och en kopp Heta stunder.